Därför är fastehärmande kost bättre än totalfasta

En vanlig invändning mot fastehärmande kost är att totalfasta, dvs att inte äta någonting alls, skulle vara bättre. Det låter kanske rimligt, men när det gäller maten och kroppen är det mycket som inte är vad det verkar vara.

Forskningen kring fastehärmande kost har visat att man kan äta under en fasta och få samma hälsoeffekter som vid totalfasta. Det känns intuitivt lite konstigt. Borde inte effekterna bli mer kraftfulla ju mindre man äter?

Nej, det verkar inte fungera på det sättet. Våra kroppar har finjusterats och utvecklats under miljarder år av evolution, men de är programmerade att reagera på händelser enligt ett visst system. Kroppen går in i skyddsläge vid alldeles för lite mat, men skyddsläget är inte “bättre” vid totalfasta. En för liten matbegränsning ger dock inte något skydd alls, utan helt andra effekter.

Inte bättre. Bara jobbigare.

Om du till exempel äter 300 kalorier mindre per dag sätter kroppen igång “spara”-systemet. Den uppfattar att tillgången på mat minskar, men att det ännu verkar finnas en hel del. Kroppens starka system för bibehållen vikt ser till att den vilande metabolismen då går ner så att du gör av med färre kalorier. Det är därför det är så svårt att gå ner i vikt och hålla den genom att räkna kalorier. Kroppen vill bara upp igen (läs mer: Ingen vinnare i Biggest Looser).

Om du istället går över gränsen till fasta, drar kroppen igång helt andra processer. Den har fått signalen att något är riktigt illa, att maten håller på att ta slut, men istället för att sänka ämnesomsättningen ökar kroppen energinivåerna med målet att hitta ny mat. Den stoppar också all inre tillväxt och börjar städa bland cellerna och återvinna överflödiga celldelar.

Detta inträffar förstås även vid totalfasta, men drivkrafterna att söka efter mat gör att totalfastan antagligen har varit ett ovanligt tillstånd genom historien. Människan är allätare, dvs vi kan tillgodogöra oss mat från både växt- och djurriket. En tillräckligt hungrig människa går bokstavligen över lik för att få tag i mat och skulle nog behöva befinna sig i en öken för att inte stoppa något alls i munnen.

Totalfasta är bara naturligt i öknen.

Det är därför orimligt att tro att programmen för att skydda kroppen vid matbrist bara skulle gå igång under totalfasta. Det skulle vara tämligen meningslöst ur ett evolutionärt perspektiv. De skyddande effekterna behövs även vid kraftig näringsbrist när några bär är allt man kunnat hitta.

Det är alltså inte bara bevisat, utan också ganska logiskt att du kan äta och ändå ta del av fastans goda effekter. Forskarna bakom fastehärmande kost har konstaterat att med under 750 kalorier om dagen i kombination med mycket låga nivåer av kroppens ”byggstenar” protein, går de flesta in i ett fasteläge och aktiverar kroppens skyddande processer. Det är goda nyheter för de som inte är fullt friska och som kan utsätta sig för fara vid totalfasta.

Men det är kanske främst för att få en enklare och mindre påfrestande fasta som man använder sig av fastehärmande kost. De riktigt goda effekterna av fasta uppträder först efter 4-5 dygn och med de tidsrymderna blir totalfasta ett rejält störningsmoment i vardagen. Inte minst för att du inte kan dela måltider med andra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.